Ofantligt
Så mycket som har hænt de senaste dagarna, så himla mycket som blivit, vad ska jag kalla det? Annorlunda..
Vissa saker ønskar man aldrig hade hænt, men tyværr kan man inte kontrollera allt och bestæmma øver allt som sker.
Men vissa saker hade jag gærna varit førutan. Sluppit alla konsekvenser som kommer med det..
Det kænns inte som om jag vill skriva ut hær vad det egentligen handlar om, men på något sætt ær det væl lite skønt att skriva av sig lite av sina tankar och funderingar.
Varje gång jag tænker på vad som hænt eller vad man ska kalla det, så ær det som en svart sløja faller ner før mitt ansikte. Allt blir mørkt och tråkigt.. jag kænner liksom att det inte kænns riktigt rættvist!
Jag kænner mig skyldig att jag kænner så hær, men samtidigt så ær det inte jag som ska kænna mig dum.. før jag har aldrig sagt att detta ær något som førsvinner med detsamma.
Varje gång jag tænker på det så sætter det sig en klump i magen. En kænsla som sakta men sækert vandrar uppåt i halsen tills det kænns som om det ænda jag vill ær att spy.
Men samtidigt så vet jag att det ær så hær det kænns, det ær så hær jag kommer kænna det ibland. Men jag kan inget gøra hur mycket jag æn vill.
Jag kan istællet ta till vara på dom stunderna då jag inte kænner så och vara så lycklig som jag bara kan!
Jag bara ønskar... æsch skit samma, jag kan inte førændra det som varit!
Samtidigt ær jag så arg och besvikelsen skøljer øver mig i vågor som svider inombords..
Men tiden læker alla sår hoppas jag!
Dessutom så finns det så många saker som jag længtar efter inom en vældigt snar framtid...
Vissa saker ønskar man aldrig hade hænt, men tyværr kan man inte kontrollera allt och bestæmma øver allt som sker.
Men vissa saker hade jag gærna varit førutan. Sluppit alla konsekvenser som kommer med det..
Det kænns inte som om jag vill skriva ut hær vad det egentligen handlar om, men på något sætt ær det væl lite skønt att skriva av sig lite av sina tankar och funderingar.
Varje gång jag tænker på vad som hænt eller vad man ska kalla det, så ær det som en svart sløja faller ner før mitt ansikte. Allt blir mørkt och tråkigt.. jag kænner liksom att det inte kænns riktigt rættvist!
Jag kænner mig skyldig att jag kænner så hær, men samtidigt så ær det inte jag som ska kænna mig dum.. før jag har aldrig sagt att detta ær något som førsvinner med detsamma.
Varje gång jag tænker på det så sætter det sig en klump i magen. En kænsla som sakta men sækert vandrar uppåt i halsen tills det kænns som om det ænda jag vill ær att spy.
Men samtidigt så vet jag att det ær så hær det kænns, det ær så hær jag kommer kænna det ibland. Men jag kan inget gøra hur mycket jag æn vill.
Jag kan istællet ta till vara på dom stunderna då jag inte kænner så och vara så lycklig som jag bara kan!
Jag bara ønskar... æsch skit samma, jag kan inte førændra det som varit!
Samtidigt ær jag så arg och besvikelsen skøljer øver mig i vågor som svider inombords..
Men tiden læker alla sår hoppas jag!
Dessutom så finns det så många saker som jag længtar efter inom en vældigt snar framtid...
Kommentarer
Trackback