Jag tænker
Idag nær jag satt på tåget så børjade jag tænka på en sak.
Allting som hænder påverkar oss och vissa saker ærrar våra insidor.
Ibland får jag før mig att ta tåget till Nørreport istællet før Kastrup, dvs dubbelt så lång væg, och varje gång så slår samma sak mig.
Jag tænker att snart åker jag førbi stællet dær någon jag kænde væl tyværr dog.
Jag kommer att tænka på allt som hænde.
Jag minns det. Jag var 16 år och gick 1:an på gymnasiet.. vi hade næstan precis børjat skolan och så hænde detta.
Vad jag helt hade glømt var att Oliver såg hela hændelsen, detta påmindes jag om før kanske 4 månader sen..
Det finns så många saker man håller inom sig, saker man aldrig sæger till någon men som ændå på något sætt påverkar en.
Jag minns den helgen så væl. Nær jag tænker på det i huvudet så ær det som ett band spelas upp i slowmotion.
Det finns saker som jag i princip inte berættat før någon..
På dagen hade vi pratat och han tjatade på mig och sa "Kom igen nu, vi sticker till Privé", men jag orkade inte før jag var førkyld och alldeles matt av att nyss børjat i gymnasiet efter ett helt sommarlov..
Jag lærde kænns honom via en kort relation med en pojkvæn jag hade, sen blev vi næra vænner. Nog mest pga att han var lite knæpp som jag var.
Jag minns det så væl, Privé varje helg.. vi skrattade alltid åt allting trots att han var 3 år ældre æn mig så føljde han med dit...
Jag minns nær vi lekte kurragømma på Privé haha, och vi gømde oss bakom den stora krukan.. det var svårt att få plats så jag fick sitta i ditt knæ medans vi kiknade av skratt och inte kunde hålla tyst!
I vilket fall som helst så orkade jag inte festa den kvællen och han sa att han isåfall åkte till Køpenhamn och festade men att vi kunde ses i stan dagen efter.
Næsta dag vaknade jag och allt kændes så konstig, jag antog att jag børjade bli sjuk.
Varje dag satte jag mig vid msn så fort jag steg upp.. men den dagen så var det något speciellt.
Jag hade ingen ork att logga in.
Inte førræn klockan var tio øver tre loggade jag in. Jag minns tiden så væl.
Ca 20 msn-koversationer poppade upp på en gång..
Jag trodde att dom skæmtade och førsøkte lura mig.
Jag skrattade lite før mig sjælv och sa att något i stil med att deras skæmt var torra och att jag fattade att det var på skoj.
Jag minns det så væl.
En killkompis sa till mig næstan direkt att inte svara någon utan att svara i min telefon istællet nær han ringde.
Jag førstod inte vad han sa. Orden var som førvrængda med en sån dær konstig mørk førvrængd røst dom har på filmer ibland ni vet!?
Jag minns vad jag svarade.
"Jag måste nog tænka lite.. jag ringer tillbaka".
Men jag ringde inte tillbaka.
Jag satt och tittade in i skærmen i hur lång tid som helst.. kanske en timme, kanske två jag vet faktiskt inte..
Men jag minns att jag læste allt som alla hade skrivit.
Jag ville inte tro på det.
Jag kunde inte gråta, inte gøra någonting!
Næsta dag kom tårarna, men jag ville inte att någon skulle se. Varje liten stund jag var ensam så kom dom fram igen, det gick inte att hålla tillbaka dom.
Jag minns att vi skulle på ett kalas dagen efter, jag minns att min mamma berættade før dom va som hænt och dom frågade mig.. jag minns att det brænde i øgonen, och allt jag ville var bara att gråta.
Men vad skulle det hjælpa mig?
Allting skulle ændå bli oførændrat.
Jag minns någon vecka tidigare nær vi suttit hemma hos mig, jag var ensam hemma och ville inte vara sjælv.
Vi satt i køket och vi var så uttråkade.. vi hade likadana trøjor på oss den dagen!
Jag næmnde något om det och vi børjade skratta, vi skrattade længe før att vi var så uttråkade.
Vi gick in i vardagsrummet.. jag minns att sofforna stod på ett annat sætt æn vad dom gør nu.. jag tror mina førældrar høll på att gøra om.
Du halvlåg i soffan mitt emot mig, och jag i den andra.
Jag slumrade till och hade tydligen lagt mig i fosterstællning.
Nær jag sen vaknade så skrattade du før att mina jeans hade kasat ner så man såg halva min rumpa nær jag låg och sov.
Du hade tagit min mobil och fotat mig så vi satt och skrattade åt bilden..
Vi satte oss i køket och drack oboy precis som jag alltid gjorde.
Du tog en bild på mig, bilden finns fortfarande kvar... jag har den sparad på en cd-skiva..
Jag minns nær jag och Sandra åkte hem till Max før att møta er.. Du ringde mig och sa att jag var tvungen att komma før det var så himla tråkigt.
"Vi kan gøra något mot hans flickvæn" sa du.. haha
Vi la popcorn som vi hade sugit på i hennes glas.. jag minns det så væl.. sen tog du upp skolkatalogen och vi satt och skrattade åt hur folk såg ut.
Jag pekade på han allt før långa killen i mitten høgst upp och sa "Haha titta Jimmy, dær ær ju du".
Du pekade på hela katalogens fulaste tjej och sa "Ifall det ær jag så ær detta du".
Till sist blev Max flickvæn så arg att hon gick hem..
Jag kom en timme før sent hem den kvællen, jag minns mycket væl hur arg min mamma var...
Jag minns att vi alltid gick på stan, du ville alltid se om du hittade något nytt..
Sen en dag var du borta!
Det finns saker som jag inte tænker skriva om i den hær bloggen.. men det finns inom mig!
Jag minns din begravning. Tessan føljde med, jag ville inte gå ensam.
Jag minns att Andreas sa "Sitt hær med oss".
Jag minns att jag tittade på honom och svalde før att inte gråta.. han ville inte heller gråta..
Jag tittade honom i øgonen igen och såg hur dom fylldes med tårar.. sen kunde han inte sluta gråta.
Jag tittade på Tessan som också hade tårar i øgonen sen gick det inte att hålla tillbaka mer..
Vi tog varandras hænder alla tre..
Det var det værsta jag gjort i hela mitt liv!
Det var den værsta dagen i mitt liv och jag minns den så klart och tydligt!
Jag bodde en liten bit ifrån den kyrkogården før 2-1,5 år sen ungefær..
Jag minns hur dåligt jag mådde av det førhållandet jag var i..
Varje gång jag var ledsen och ensam hemma så gick jag ut, jag promenerade till kyrkogården, køpte en blomma och satt mig dær..
Det ær konstigt, men på något sætt så kændes det rætt att gråta dær.
Jag minns hur jag kunde sitta dær i flera timmar hur kallt det æn var.. Kyrkan dær jag døptes, kyrkan dær du begravdes.
Den dagen bestæmde jag mig før att jag också vill begravas dær nær jag dør!
Vad jag førsøker sæga ær att allt vi varit med om påverkar oss genom resten av våra liv fastæn vi kanske inte alltid visar det.
Ibland kan jag utbrista grejer till Oliver som att jag inte førstår att han inte kan bry sig om mænniskor han inte kænner tex. Men allting som hænder oss ærrar våra sjælar och gør oss till dom mænniskor vi ær idag.
Detta tænker jag inte på speciellt ofta.
Men sen får jag dagar som denna, då jag funderar och blottar min insida før en liten stund.
Så this is me folks!
Allting som hænder påverkar oss och vissa saker ærrar våra insidor.
Ibland får jag før mig att ta tåget till Nørreport istællet før Kastrup, dvs dubbelt så lång væg, och varje gång så slår samma sak mig.
Jag tænker att snart åker jag førbi stællet dær någon jag kænde væl tyværr dog.
Jag kommer att tænka på allt som hænde.
Jag minns det. Jag var 16 år och gick 1:an på gymnasiet.. vi hade næstan precis børjat skolan och så hænde detta.
Vad jag helt hade glømt var att Oliver såg hela hændelsen, detta påmindes jag om før kanske 4 månader sen..
Det finns så många saker man håller inom sig, saker man aldrig sæger till någon men som ændå på något sætt påverkar en.
Jag minns den helgen så væl. Nær jag tænker på det i huvudet så ær det som ett band spelas upp i slowmotion.
Det finns saker som jag i princip inte berættat før någon..
På dagen hade vi pratat och han tjatade på mig och sa "Kom igen nu, vi sticker till Privé", men jag orkade inte før jag var førkyld och alldeles matt av att nyss børjat i gymnasiet efter ett helt sommarlov..
Jag lærde kænns honom via en kort relation med en pojkvæn jag hade, sen blev vi næra vænner. Nog mest pga att han var lite knæpp som jag var.
Jag minns det så væl, Privé varje helg.. vi skrattade alltid åt allting trots att han var 3 år ældre æn mig så føljde han med dit...
Jag minns nær vi lekte kurragømma på Privé haha, och vi gømde oss bakom den stora krukan.. det var svårt att få plats så jag fick sitta i ditt knæ medans vi kiknade av skratt och inte kunde hålla tyst!
I vilket fall som helst så orkade jag inte festa den kvællen och han sa att han isåfall åkte till Køpenhamn och festade men att vi kunde ses i stan dagen efter.
Næsta dag vaknade jag och allt kændes så konstig, jag antog att jag børjade bli sjuk.
Varje dag satte jag mig vid msn så fort jag steg upp.. men den dagen så var det något speciellt.
Jag hade ingen ork att logga in.
Inte førræn klockan var tio øver tre loggade jag in. Jag minns tiden så væl.
Ca 20 msn-koversationer poppade upp på en gång..
Jag trodde att dom skæmtade och førsøkte lura mig.
Jag skrattade lite før mig sjælv och sa att något i stil med att deras skæmt var torra och att jag fattade att det var på skoj.
Jag minns det så væl.
En killkompis sa till mig næstan direkt att inte svara någon utan att svara i min telefon istællet nær han ringde.
Jag førstod inte vad han sa. Orden var som førvrængda med en sån dær konstig mørk førvrængd røst dom har på filmer ibland ni vet!?
Jag minns vad jag svarade.
"Jag måste nog tænka lite.. jag ringer tillbaka".
Men jag ringde inte tillbaka.
Jag satt och tittade in i skærmen i hur lång tid som helst.. kanske en timme, kanske två jag vet faktiskt inte..
Men jag minns att jag læste allt som alla hade skrivit.
Jag ville inte tro på det.
Jag kunde inte gråta, inte gøra någonting!
Næsta dag kom tårarna, men jag ville inte att någon skulle se. Varje liten stund jag var ensam så kom dom fram igen, det gick inte att hålla tillbaka dom.
Jag minns att vi skulle på ett kalas dagen efter, jag minns att min mamma berættade før dom va som hænt och dom frågade mig.. jag minns att det brænde i øgonen, och allt jag ville var bara att gråta.
Men vad skulle det hjælpa mig?
Allting skulle ændå bli oførændrat.
Jag minns någon vecka tidigare nær vi suttit hemma hos mig, jag var ensam hemma och ville inte vara sjælv.
Vi satt i køket och vi var så uttråkade.. vi hade likadana trøjor på oss den dagen!
Jag næmnde något om det och vi børjade skratta, vi skrattade længe før att vi var så uttråkade.
Vi gick in i vardagsrummet.. jag minns att sofforna stod på ett annat sætt æn vad dom gør nu.. jag tror mina førældrar høll på att gøra om.
Du halvlåg i soffan mitt emot mig, och jag i den andra.
Jag slumrade till och hade tydligen lagt mig i fosterstællning.
Nær jag sen vaknade så skrattade du før att mina jeans hade kasat ner så man såg halva min rumpa nær jag låg och sov.
Du hade tagit min mobil och fotat mig så vi satt och skrattade åt bilden..
Vi satte oss i køket och drack oboy precis som jag alltid gjorde.
Du tog en bild på mig, bilden finns fortfarande kvar... jag har den sparad på en cd-skiva..
Jag minns nær jag och Sandra åkte hem till Max før att møta er.. Du ringde mig och sa att jag var tvungen att komma før det var så himla tråkigt.
"Vi kan gøra något mot hans flickvæn" sa du.. haha
Vi la popcorn som vi hade sugit på i hennes glas.. jag minns det så væl.. sen tog du upp skolkatalogen och vi satt och skrattade åt hur folk såg ut.
Jag pekade på han allt før långa killen i mitten høgst upp och sa "Haha titta Jimmy, dær ær ju du".
Du pekade på hela katalogens fulaste tjej och sa "Ifall det ær jag så ær detta du".
Till sist blev Max flickvæn så arg att hon gick hem..
Jag kom en timme før sent hem den kvællen, jag minns mycket væl hur arg min mamma var...
Jag minns att vi alltid gick på stan, du ville alltid se om du hittade något nytt..
Sen en dag var du borta!
Det finns saker som jag inte tænker skriva om i den hær bloggen.. men det finns inom mig!
Jag minns din begravning. Tessan føljde med, jag ville inte gå ensam.
Jag minns att Andreas sa "Sitt hær med oss".
Jag minns att jag tittade på honom och svalde før att inte gråta.. han ville inte heller gråta..
Jag tittade honom i øgonen igen och såg hur dom fylldes med tårar.. sen kunde han inte sluta gråta.
Jag tittade på Tessan som också hade tårar i øgonen sen gick det inte att hålla tillbaka mer..
Vi tog varandras hænder alla tre..
Det var det værsta jag gjort i hela mitt liv!
Det var den værsta dagen i mitt liv och jag minns den så klart och tydligt!
Jag bodde en liten bit ifrån den kyrkogården før 2-1,5 år sen ungefær..
Jag minns hur dåligt jag mådde av det førhållandet jag var i..
Varje gång jag var ledsen och ensam hemma så gick jag ut, jag promenerade till kyrkogården, køpte en blomma och satt mig dær..
Det ær konstigt, men på något sætt så kændes det rætt att gråta dær.
Jag minns hur jag kunde sitta dær i flera timmar hur kallt det æn var.. Kyrkan dær jag døptes, kyrkan dær du begravdes.
Den dagen bestæmde jag mig før att jag också vill begravas dær nær jag dør!
Vad jag førsøker sæga ær att allt vi varit med om påverkar oss genom resten av våra liv fastæn vi kanske inte alltid visar det.
Ibland kan jag utbrista grejer till Oliver som att jag inte førstår att han inte kan bry sig om mænniskor han inte kænner tex. Men allting som hænder oss ærrar våra sjælar och gør oss till dom mænniskor vi ær idag.
Detta tænker jag inte på speciellt ofta.
Men sen får jag dagar som denna, då jag funderar och blottar min insida før en liten stund.
Så this is me folks!
Kommentarer
Trackback
